Eks lilla bod

Det har nu gått 3,5 månad ca sedan jag fick kulturstipiendier. Idag har jag fått Värnamo Nyheters blombukett.
Jag fattar inte. Någon hade skickat in mig som förslag till buketten och även stipiendiet.
Personen från Värnamo Nyheter läste upp ett brev som någon skickat in. Jag blev verkligen rörd att det finns
sådana människor som uppskttar mitt arbete så mycket. Jag tycker att jag bara gör mitt jobb, men jag har ju också underbara kunder och får så mycket tillbaka.
Nu vill jag berätta för er vad jag sa till fullmäktige när jag fick mitt pris.

" Jag gör som nobellpristagarna, jag läser innantill.
Många vet nog vem jag är, men kanske inte alla.

Jag föddes 23 maj 1935 i Gnosjö. Min pappa kom från Gamlebo i Gnosjö och min mamma kom från Rosenlund i Åsenhöga.
Mitt minne från 30-talet är lika med noll.

40-talet
I början av 40-talet fick jag en syster, men strax därefter skildes min mamma och pappa. Pappa hade varit med om en trafikolycka och blev aldrig återställd. Jag kom till mormor i Åsenhöga och började första klass i skolan där.
Andra klassen fick jag gå i Gnosjö, då jag blivit placerad hos faster och farbror i Gamlebo.
3:e klassen är jag tillbaka i Åsenhöga hos mormor. Där trivdes jag.
Jag gick ut skolan 1949 med bra betyg så 40-talet slutade bra trots en massa familjestrul.

50-talet
Det blev fabriksarbete och medhjälpare till mormor som hade cafe. Att börja studera  var det aldrig tal om. Nu skulle jag försörja mig själv.
1951 fick jag anställning på Värnamo Folkhögskola som ekonomibiträde, knappt 16 år fyllda. Det var en bra plats för en ung tjej.
Nu träffade jag min man Roland. Efter 5 år på VF sadlade jag om till butiksbiträde hos Stigs Konditorier,
Barbro och Stig Danås, underbara arbetsgivare.
I mars 157 gifte vi oss Roland och jag. Vi bosatte oss i en etta på Malmen.
I okt 1958 kom våran första dotter Anne. Allt såg ljust ut.
Men säg den glädje som varar. Min mamma lämnade sin nya familj med 5 barn, 5-14 år gamla. Min 17-åriga syster fick ta hand om fosterfadern och halvsyskonen. Jag bidrog med att sy kläder och stötta. Det har gått bra för alla.

60-talet
Jag började arbeta hos en lamptillverkare med hemarbete för att få vara hemma med dottern. 1962 fick vi en dotter till Elisabeth. Vi byggde också hus något år efter.
1968 dog min pappa i en trafikolycka.

70-talet

Barnen börjar bli stora och jag läser svenska, engelska, tyska, maskinskrivning och psykologi, allt på kvällstid.
1972 börjar jag arbeta på gardinvaruhuset Jotex. Absolut rätt miljö för mitt intresse.
Hade hand om hemsömmerskorna och sekreterare för chefen. När han plötsligt gick bort sökte jag till Åklagarmyndigheten, på ett vik och sedan till Kriminalpolisen.
Vi sålde huset i stan och flyttade till Hjälshammar, ca 3 km utanför stan, där vi bor ännu idag.
1977 började jag läsa till läkarsekreterare, 3 terminer, kvällstid. Fick samma år arbete på Socialförvaltningen
som utredningsbiträde. Där jobbade jag fram till 1983 och trivdes med det också.
Det har varit så att jag trivts på alla mina jobb. Har lätt för att anpassa mig.

80-talet

Min dröm och min hobbies under alla år blev verklighet. Vi startade Eks lilla bod hösten 1982. Jag har skrivit sagan om detta , men det får bli en annan gång.
Fortsatte jobba heltid. Växtfärgade garn, designade Per&Kerstimössor och Marknadsvanten. Ordnade kurser i växtfärgning och stickning.
Det blev vävkurs på Kom-Vux på kvällstid för att få grunderna. Hade tidigare vävt både mattor och dukar.
Jobbade ett halvår på skolkansliet, då socialförvaltningen inte kunde ge mig ledigt en dag i veckan.
En bokföriingskurs borde passa när man har startat eget, men det var inte min grej. Bokföringen sköter min man Roland så bra att han får behålla detta.
Eks lilla bod som vi startat hemma i förrådet växte och vi flyttade verksamheten till stan 1986.
En garnaffär i stan och Hemslöjden i Jönköping gick i konkurs detta året. Vi tog hand om deras inredning och lager. 1987 startade jag Slöjdarna i Värnamo Kommun.

90-talet

Ett omtumlande årtionde.
Efter att ha kämpat vidare i lågkonjuktur med boden började vi trappa ner. Vi var nu 60 år gamla. Vi lämnde från oss hobbies, symaskiner och hantverket till tre andra glada nya butiksägare.
1993 lämnade vi även broderierna och garnerna till en tjej. Vi skulle vara hemma med vävgarnern och utveckla mina ideer, jobba med kultur. Jag blev invald i Värnamo Hembygdsförenings styrelse och där fick jag förverkliga
en del ideer som hantverksförsäljning i Marknadsstugan i Apladalen och Jul i Apladalen som blivit uppskattat av
alla.
I många år hade jag huvudansvaret för dett och jobbde åtskilliga timmar idellt för att bygga upp verkdamheten.
Jag designade Apladalslöparen till VHF:s sista hembygdsfest då jag gjorde en stor linutställning.
Löparen har symboliska färger
grönt för den gröna, sköna parken,
rött för de röda husen,
grått för de grå husen,
blått för den lilla bäcken, Kröklebäcken,
beige för de små stigarna och den breda vägen genom Apladalen,
Gult för ljusen i husen,
brunt för trädens stammar och 
vitt för vitsippor och liljekonvalj. Detta mönster är Hembygdsföreningens egendom.
Sedan blev det Östbolöparen med färger från våran hembygdsdräkt.

Mitt intresse för Apladalen har gjort att jag målat Per & Kersti i träfigurer som jag tror de såg ut på 1700-talet
som dräng och piga.
Tekniska kontoret i Värnamo kommun har i många år köpt dessa som present och även Turistbyrån.

1995 kom vi så tillbaka till stan igen. Det hade inte gått så bra för den nye ägaren så de gav upp.

2000-talet.
Jag jobbar vidare med boden och Apladalen som jag anser vara Värnamoborns vardagsrum och måste bevaras, älsks och utvecklas rätt. Denna park ligger mig mycket varmt om hjärtat. Vill passa på att uppmana alla att tänka
på vilken skatt vi har, en grön oas mitt i stan med mycken kultur.

2004 bestämmer vi oss för att bygga till våran gamla bod och flyttar så hem igen hösten 2005.
70 år gamla är det skönt var på hemmaplan och trappa ner, trodde vi, men så blev det inte och det är vi glada för. Det sägs ju att arbete befrämjar hälsa och välstånd.
Kunderna är helt fantastiska. De skyr inget väder. Kommer troget, helt underbara, blommor, kakor, ägg, jag vet inte allt vi får.

Sommaren 2006 började vi med stickcafeer. Det blev succe. Här i södra Sverige visste ingen vad det betydde, men idag är det stickcafeer i varenda liten by.
Eftersom våra lokaler är små och trädgården stor får det bli utomhus för nästan alla.
Jag bakar 4-5 sorters bröd, knäckebröd och kaka, kaffe,te,marmelad,ost o gurka.
Vi har varit 93 personer vid ett tillfälle och annars 50 som minst. Det är underbart se alla glada människor sittande stick,virka,brodera eller bara vara.

En ny ide är handstickade disktrasor,som vi spinner samman garnet till själva, miljövänliga i lin eller bomull.
De är mycket uppskattade.

2009 startade jag webbutik som säljer över hela landet. ingen stor grej änn, men hoppas kan bli.
Ideer finns det gott om. det är tiden som inte räcker till. Det är många sjalar, mössor, hattar, vantar mm som
vusit fram under årens logg och nytt är alltid på gång.

Ljusstöpning
är också en hobbies som vuxit och nu utvecklar jag lite ny ideer, tre. o fem-armade har jag stöpt länge och nu siktar jag på små ljuskronor odh lite annat.

Aldrig trodde jag att jag skulle få upplleva en ny stickvåg som det varit under hösten 2010. Det är många unga tjejer, tyvärr få killar, som vill lära sig sticka och virka och jag hjälper dem så fort jag hinner.

Jag vill naturligtvis framhålla min man Rolande som varit mitt stöd under alla åren. Han har byggt hus, hyllor, flyttat hyllor från den ena lokalen till den andra. Han har nästan alltid hängt med på mina påhitt.

Jag vill tacka för den fina utmärkelsen som jag fortfarande inte riktigt fattat eller tagit till mig.
Det är många kunder som visat sin uppskattning och övertygar mig om att det är rätt person som fått stipiendiet och jag litar på mina kunder och kulturnämnden.

Nu har ni fått en liten inblick i mitt långa liv. Jag fylller 76 år i maj och jobbar mer än full dag och är tacksam och ödmjuk för detta. Det har blivit en livsstil.

TACK,TACK OCH TUSEN TACK!